Aniya Butler använder poesi för att bekämpa klimatförändringar – Årets röster

Många tonåringar är mycket medvetna om vår planets nuvarande tillstånd, tack vare vad som kan tyckas vara oavbrutna nyheter och täckning i sociala medier. Men för en flicka, i synnerhet, inspirerade den senaste tidens anstormning av klimatförändringar-inducerade frågor henne att börja agera och sätta igång en stor positiv förändring.

Träffa Aniya Butler – infödingen i Kalifornien är en spoken word-konstnär som har finslipat sitt hantverk sedan hon var åtta år gammal. Den nu 16-åringen är en advokat med Ungdom vs. Apokalyps (YVA), en organisation av unga klimaträttvisa aktivister som arbetar tillsammans för att kämpa för planeten. Aniya använder sitt skrivande för att uppmärksamma några av de mest angelägna frågorna som Gen Z står inför idag. Hon är en kraft att räkna med inom klimaträttsområdet, och hon är helvetet inställd på att kräva både klimat- och rasrättvisa genom handling och konst.

Aniyas poesi fokuserade till en början på den polisbrutalitet som hennes samhälle i Oakland, Kalifornien upplevde, men hon förklarar att äktenskapet mellan antirasistisk aktivism och förespråkande för miljöförändringar var oundvikligt på grund av hur nära de två är sammankopplade. En av Aniyas dikter, med titeln Wide Eyed Black Girl, skrevs under sommaren 2020 ur George Floyds dotters perspektiv. Följande är ett kort utdrag av hennes kraftfulla författarskap:

"Jag är arg

Att vi är för upptagna med att slåss mot varandra för att känna igen

Att det inte är vi som orsakar dessa kriser

Det är inte vi som investerar i förstörelseinstitutioner

Vi följer de system som placerar oss här

de som är korrupta

Det är dags för dem att lyssna på våra instruktioner."

När Aniya talar om vikten av en intersektionell förståelse av klimaträttvisa, polisbrutalitet och miljörasism, det är tydligt att hon har en intim förståelse för dagens effekter av det hon bekämpar mot. När Aniya talar leder hon med konst och poesi för att prata om det tunga och förvrängda. När Aniya talar lyssnar folk. Och hon har bara precis börjat.

Hur kom du igång inom klimaträttsområdet?

Aniya Butler: Jag var aldrig riktigt kopplad till klimaträttsrörelsen. Det var runt åttonde klass för mig när jag engagerade mig. Jag är en poet och det mesta av min poesi fokuserade på brutalitet och polisvåld mot svarta människor. Jag visste om klimatförändringarna, men jag kände bara aldrig att det var där min energi behövde bidras till i rörelsen eftersom det inte framställdes för mig som det här som påverkade människor nu — som en sak som påverkade som mitt eget samhälle just nu genom föroreningar, bristande tillgång till rent vatten och så många olika faktorer av miljörasism. Jag trodde bara aldrig att det var något som påverkade mitt folk.

Men när jag väl lärde mig mer om intersektionalitet genom Youth vs. Apocalypse, en vecka före den internationella klimatstrejkdagen 2019, den 20 september, det var då jag tänkte: "Detta det är där jag vill att min energi ska bidra till.” Så jag engagerade mig i organisering och klimaträttvisa rörelse.

Berätta mer om vad miljörasism är.

AB: Miljörasism är hur olika negativa miljöfrågor påverkar människor oproportionerligt mycket baserat på deras ras. Jag vet att i mitt samhälle är föroreningsområden mestadels runt de högsta minoritetskoncentrerade områdena. Våra högsta astmafrekvenser, tillsammans med andra luftvägssjukdomar, kommer från personer med låg inkomst, personer som är svarta och bruna. Om man tittar på de olika effekterna av klimatförändringar och hur det påverkar människor kan man se det det är verkligen skadligt [och] påverkar BIPOC-människor oproportionerligt mycket jämfört med andra samhällen.

Du började med antirasismaktivism innan du gick in i miljöaktivism. Hur började du i så ung ålder?

AB: Jag tror att det beror på att Oakland, där jag kommer ifrån, är hem för så många olika revolutionära rörelser och bidrag. Bara att vara runt denna gemenskap som är centrerad kring att skydda varandra och kämpa för rättvisa och vara runt så många olika människor, särskilt ungdomar. Att använda konst som ett sätt att förespråka förändring och rättvisa är också det som verkligen påverkade mig att komma igång så snart. Det var min atmosfär. Det var vad jag såg och vad jag omfamnade. Jag tror att jag verkligen kunde gå in i aktivism och organisering när jag var ung.

Berätta mer om hur du använder konst och spoken word-poesi som aktivism.

AB: Poesi och talat ord är rötterna och grunden för allt mitt arbete som aktivist, arrangör och förespråkare. Jag började skriva när jag var åtta och sedan började jag uppträda när jag var 10, mest på grund av min mamma. [Skrattar.] Men jag tror att eftersom alla dessa frågor är så svåra, känner jag att poesi tillåter mig att vara mitt ärligaste och mest sanningsenliga jag – att vara radikal när det gäller de saker vi pratar om. Det låter mig ha min egen åsikt om vad jag vill se i världen för mig själv, och vad jag vill se för mitt samhälle. Samtidigt är det ett sätt för mig att försöka bearbeta dessa saker som jag är emot. Poesi är ett sätt för mig att förespråka förändring, men det är också för min överlevnad. Det håller mig frisk. Det hjälper mig att försöka förstå de här sakerna som jag arbetar med så många människor att gå emot.

Har du något favoritstycke som du har framfört?

AB: Jag har olika favoritdikter baserat på den tidpunkt i mitt liv jag var på när jag skrev dem. Jag skrev den här dikten under pandemin som heter "Wide-Eyed Black Girl", men den började som en dikt som heter "Wide-Eyed Black Boy." Det var ett par strofer som jag hade skrivit under en kreativ workshop. Men sedan hade jag en intervju där de bad mig agera som om jag läste något från en dagbok, så jag öppnade den sidan och när jag läste den tänkte jag: "Ja, jag kan definitivt använda detta."

Jag arbetade med Hip-Hop och Climate Justice-teamet och en annan poet vid den tiden, och vi pratade om olika stycken som vi arbetade med. Poeten föreslog att jag skulle ändra titeln till "Wide-Eyed Black Girl" för att dikten skulle vara genom ögonen på George Floyds dotter under pandemin. Jag tänkte: "Det låter riktigt coolt." När jag fortsätter att skriva det insåg jag att dessa saker kan tillämpas på så många unga svarta flickor över hela världen, inklusive mig själv. Och jag tror att det är en av mina favoritdikter på grund av hur mycket den tar itu med saker i roten - den talar om intersektionalitet och hur alla dessa olika problem som människor upplever hänger ihop, och hur klimatkrisen bara förvärrar dem. Det var nog ett av mina favoritstycken som jag har skrivit.

Vilken prestation är du mest stolt över att uppnå?

AB: Vi gjorde en åtgärd den 23 september^rd fokuserat på No Coal i Oakland. Vårt övergripande meddelande var att säga nej till kol och kolterminalen som hotas att byggas i samhället West Oakland. Vi sa nej till kol men också nej till alla former av våld eftersom vi inser att [det finns] så många olika former av våld i Oakland från polisvåld till gentrifiering till sexuellt våld. Vi ville verkligen försöka ta itu med alla dessa saker och samtidigt säga ja till livet och ja till alla system som möjliggjorde blomstring, enighet och att vi tog hand om varandra. Jag var huvudarrangören för det och det var en av de första åtgärderna i Oakland för YVA.

Det var kraftfullt för mig att få behålla utrymmet för så många ungdomar i Oakland och att se hur många ungdomar som kom för att pressa sig själva utanför sin komfortzon. Jag tror att minst tusen elever var där. Vi samlade på Oscar Grant Plaza i Oakland och gick sedan på en marsch i centrum. Vi stannade till vid polisavdelningen och gick sedan en slinga runt tillbaka till Oscar Grant Plaza. Jag var också på kryckor, men det var häftigt att se hur många ungdomar som gick in i olika former av ledarskap — kliva upp till mikrofonen och kliva upp för att leda sånger utan mitt stöd för att jag var det skadade. Att se dem ta kontroll över stunden och känna sig säkra nog att göra det gjorde mig riktigt stolt.

Hur känner du att du har vuxit sedan du först engagerade dig i aktivism?

AB: Jag började med att organisera när jag var 13 och nu är jag 16. Jag känner att jag verkligen har växt i att lära mig om problemen och hur de hänger ihop, bara lära mig så många andra perspektiv och hur de olika perspektiv kan användas för att lyfta den andre - för att förespråka mot roten till saker, system för kapitalism, kolonialism, rasism, patriarkatet, etc. cetera. Att få kontakt med så många olika samhällen och lära sig deras berättelser och deras kamp och hur de ansluter till mina. Och jag tror att jag har vuxit i att veta var jag vill att min energi ska tillföras, vilket verkligen hjälper mitt samhälle.

Har du funderat på vad du vill ägna dig åt för din framtida karriär? Innebär det aktivism?

AB: Sedan förskolan har jag velat bli läkare. Jag har fortfarande generellt [ett] intresse för det medicinska området, men det arbete jag gör nu är något som jag verkligen vill göra. Jag hoppas att jag inte behöver vara en direkt arrangör för min karriär, jag hoppas att saker och ting är bättre då, men jag definitivt vill arbeta i mitt samhälle eftersom jag vet att det fortfarande återstår mycket arbete för att reparera skadorna som har varit Gjort. Jag vill ha någon typ av jobb som gör att jag kan hjälpa dessa samhällen att läka och stödja andra i deras aktivism.

YVA är ungdomsledd och det handlar verkligen om att ungdomar gör saker med fantastiska vuxna supportrar som hjälper oss. Jag tror att jag verkligen skulle vilja kliva in i den rollen. Jag gillar att använda min erfarenhet för att hjälpa andra som verkligen inte har tillgång till allt jag gjort, att lära sig om vad de vill göra och hur jag kan stödja dem.

Hur balanserar du skola, aktivism, ledarroller och skrivande?

AB: Jag kommer definitivt på det. Att ta reda på ett schema som är hälsosamt för mig har förmodligen varit en av mina största utmaningar i år. Jag jobbar mycket med YVA, plus att jag har skolarbete och jag har ledande befattningar i skolan. Och sedan umgås med familjen och sova och att hitta tid att ta hand om mig själv — jag har definitivt inte det hela. Men förhoppningsvis får jag reda på det snart.

På tal om saker som är svåra att lista ut, vad skulle du säga är en utmaning som du har lärt dig mest av?

AB: Att ha motivationen att fortsätta. Jag hjälper till med många handlingar och evenemang — vi lägger all denna tid på handlingar och når ut till människor och bygger gemenskap och gör konkreta förändringar. Vi har lyckats med det. Men bara att veta att vi har finansieringen för att skapa förändring för en sund planet och att våra ledare är rättvisa att besluta sig för att inte hjälpa till eftersom det inte maximerar deras vinst är verkligen frustrerande och utmanande att tänka handla om.

Det är som, hur hamnade vi här? Frågan är mycket komplex, men människor frågar efter saker som inte är galna – de efterfrågar grundläggande mänskliga behov. Att veta att det är så svårt för människor att få dem är väldigt utmanande. Och att veta att klimatförändringar är ett problem som är ett problem just nu och att hundratals samhällen har påverkats av det - att veta att de är inte får någon hjälp och att klimatförändringarna just nu får mer fokus eftersom de nu påverkar mer privilegierade samhällen är också verkligen frustrerande. Det har tagit oss så lång tid att fokusera på det och ännu längre tid att faktiskt börja skapa förändring. Vi gör det bättre, men bara att veta att vi fortfarande kan göra bättre än där vi är är utmanande.

Vad inspirerar dig att fortsätta förespråka andra människor?

AB: Människorna som jag får jobba med. Ungdom. Att se deras engagemang och veta att de verkligen ger upp en del av sina liv som kan användas för att göra vanliga tonåringssaker och de använder det för att kämpa för planeten. Jag tror att det verkligen ger mig hopp eftersom det bara visar mig att jag inte är den enda som tänker så här, jag är inte ensam i rörelsen. Och de vuxna som specifikt stöder ungdomsaktivism och organisering - de bjuder in oss som kollaboratörer snarare än att behandla oss som människor som är under dem. Människor som är engagerade i den här rörelsen och stödjer ungdomar i den här rörelsen ger mig hopp om att få behålla går för att jag ser att de ägnar sin tid, så det ger mig bara mer energi att ägna min tid.

Delar av denna intervju har redigerats och komprimerats för tydlighetens skull.

Foto: Mario Capitelli. Design av Yoora Kim.