2Sep
Sjutton väljer produkter som vi tror att du kommer att älska mest. Vi kan tjäna provision från länkarna på denna sida.
Så kom ihåg när jag sa att jag skulle vara det testar jag mig själv och min kondition vid en duathlon förra veckan? Testet är över och resultaten är inne! Tyvärr lyckades jag inte med det som jag hoppades. Istället tycker jag att jag förtjänar ungefär ett C+ för mina insatser. Bra min stort lopp är fortfarande två månader kvar.
Så här gick loppet ut:
När pistolen gick av vid 9-tiden, tog jag av för det första sträckan, en två mil lång nedförsbacke (och sedan tillbaka!) På en bergsväg. Från första steget kändes mina ben så tunga som träklossar. Jag blev inte förvånad över det: I ett lite galet drag kvällen innan bestämde jag mig för att gå en liten milslopp på mitt gym (hej, de gav gratis massage till alla deltagare!). Jag förmodligen förlängde mig själv genom att göra det. Men eftersom jag hade förbundit mig till duatlon visste jag att jag måste springa så fort jag kunde trots de tunga benen. Jag drog med och placerade mig bland de första 30 löparna.
14 minuter och byta senare, var jag på väg in i "övergångsområdet" för att hämta min cykel. Jag bytte ut mina sneakers och till cykelskor, spände fast min hjälm och stoppade in mig för 14-milsslingan. Först kändes det jättebra! Jag hade vinden i ryggen och en lång, sluttande nedförsbacke framför mig. Jag pumpade benen så hårt jag kunde och passerade till och med några personer. Men som ni vet måste det som går ner komma upp. Innan jag visste ordet av stod jag ansikte mot ansikte med en ginormous hill. Det var halmen som bröt kamelns rygg. Den kullen tömde helt på all energi jag hade och jag hann knappt till toppen. När jag äntligen red tillbaka till övergångsområdet kunde jag knappt gå, men ensam springa.
Men det var då endorfinerna sparkade in. Jag lät bara den ena foten följa den andra för den andra två mils körningen och sa till mig själv att jag hade det i mig att avsluta. Jag fortsatte att upprepa "du kan göra det" om och om igen i mitt huvud.Jag tror att jag faktiskt sa det högt några gånger (vad som än håller dig igång, eller hur?). Jag passerade några av de många racers som skalade av mig på mitt mycket långsamma cykelben och korsade mållinjen med en stark spark. Min syster, som också hade tävlat, slog mig med cirka en mil (bokstavligen!) Men lika tävlingsinriktad som jag, lät jag inte det störa mig. Jag var bara glad över att ha avslutat!
Och det var min stora lektion för dagen, en som gäller dig också när du utmanar dig själv och ställer upp för att nå dina mål. Även om du inte gör det så bra som du hade hoppats på någon stor utmaning du tar dig an måste du ge dig själv ett stort jubel för att ens göra försöket. Så ostlikt som det låter, förtjänar vi alla ett A för ansträngning då och då. Höger?
Fortsätt med det hårda arbetet! Och tack så mycket för allt stöd!
Puss och kram,
Sarah
